Det kommer mera......

23. jul, 2021

Hello har har ni mig igen... 

Det var över ett år sedan sist... Mycket vatten har runnit under broarna... 

Ja eller mycket -PANIK- typ.. = CORONAN Den blockerade mig det var så svårt att få grepp om den, en pandemi i hela världen, kunde ju inte se eller ta på den.. Så skumt alltså... Men NU är jag vaccinerad och inte lika lamslagen... Skapligt social men respekterar rekommendationerna så klart.. Behövs nog ett bra tag framöver. Så till dagen idag!.... Ja om jag minns rätt är det 4år sedan som jag fick min stroke och hade bristning på aortan på min högra sida... Fick åka till Linköping m.m jobbigt som fan egentligen men jag pratar inte ofta om det så.. Men det var en kamp att komma tillbaka eller tillbaka, hmm dit kom jag ju inte men nästan , jag har ingen känsel i huden bla  på vänstra kroppshalvan lite snubblig när jag blir för trött.. Jag har fått träna på att TÄNKA vad jag gör med vänstern både styrka och balans.. Hmm vara med i nuet på riktigt... I träningen framåt har tänkesättet (driftigheten) jag har med adhdn i knoppen hjälpt mig oerhört faktiskt. Jag hajjar inte riktig begreppet att ge upp och låta allt stanna omkring mig.. Nope bara tanken får mig att rysa av rastlöshet bla... Sedan har jag ett fruktansvärt stöd i min fru som ger mig så mycket 💖!  Ja trygghet som jag aldrig upplevt lugn och kärlek.  Du är bäst Kim älsklingen... 

🌹- or till dig! 

Jag har fått spraya lite och mer ska det bli😄... 

Sommaren 2021 är vaaarm...  

Va rädda om er och varandra❤

2. jun, 2019

Du fattas mormor inget funkar i migkänne som om du är bortrest det skär i kroppen hela tiden svårast är att vara på landet det var så du för mig....  Ibland känns det som om jag går sönder...  Jag älskar dig min vän, mormor och även mor... Håll din hand över mig, ja saknar dig sååå

Kram Maria 

2. jun, 2019
10. feb, 2019

Tänk än kan jag inte förstå att du är borta ....

Jag går fortfarande omkring i ett vadderat töcken. Det är som om vare sig min hjärna eller mitt hjärta kan ta in allt, det är svårt att veta men inte förstå.... Allt jag förstår är att du "fattas mig så det skär i bröstet" det är tomt utan dig.... Inget fungerar riktigt som det ska utan dig kära mormor och på något sätt gör det ont att känna att jag kanske inte riktigt kan nå upp till det som önskas av mig , att vara stark och förnuftig att stödja.... Samtidigt så vet jag heller inte varför jag ska lägga så på mig .... Jag vet att jag lovade att finnas där när du försvann... Men vart går gränserna för mig, vad ska det kosta? Det konstigaste är nog för mig känslan att du inte har lämnat - mig- fast du inte finns bland oss längre och kan styra gott för oss... Är det därför jag har det så svårt kanske? Ja ja om det tvista de lärda..... Den 18 feb är din begravning ... Vi får se vart stigen bär....